Jag blir fan inte bättre, snarare tvärt om. Det är trist att ligga hemma, och det är trist att ha dåligt samvete över att sjuksriva sig från jobbet. Jag vet att de andra har sjukt mycket att göra, och jag vet att ingen har tid att backa upp för mig när jag är borta - vi var kort om folk redan innan denna sjuka slog mig! Jag har varit borta nästan hela veckan.

Och jag är orolig inför söndag. Jag har varit så sjukt pepp på att gå finalen i UIC! Jag vill jag vill jag vill. Men nu är jag inte lika säker på att jag kommer att klara det. I värsta fall får jag sitta i publiken och hurra så gott jag kan. Men fram tills dess blir det mer sängliggandes och vila. Usch!