Jag tänker på det här med kontakter. Inte på det sätt som rubriken kanske får en att koppla, utan på vänner och bekanta. Hur många människor man knyter tillfälliga band med, som snart löses upp eller stramas åt. Hur man ibland knåpar en knop och ibland inte ens får till en dubbelknut.

De vänner som gått förlorade har ofta gjort det av en naturlig anledning - att man vuxit ifrån varandra. Ofta är ju separationen, eller vad man nu kan kalla den, väldigt odramatisk. Och ömsesidig. Men sedan händer det ju att den inte alls är lika självklar. Det är väl i ärlighetens namn det jag tänker mest på just nu. De vänner som faktiskt gått (och går) mig förlorad fast att jag inte vill det. Fast att man kanske inte nödvändigtvis vuxit ifrån varandra. Eller vuxit ur varandra. Eller så kanske det bara är jag som inte vuxit ur?

Sedan vill jag också tillägga att det också finns de vänskaper där relationen blir annorlunda, men fortfarande bra. När man behöver varandra på ett annat plan, eller kanske bara inte lika mycket. En vän man kanske suttit ihop med under lång tid behöver man plötsligt inte träffa oftare än någon gång ibland. Och det är fortfarande något fint.