Facebook och Haket har nu fått mig att sakna. Att längta tillbaka. Just i kväll är det mina gamla Fredrikor jag saknar. Min gamla gymnasieklass alltså. Jag tänker på när Sebbe och jag flyttade ihop efter studenten och hur mycket kul vi hade. Jag tänker att jag är ledsen över att jag bara fick en grillkväll med dem i somras, och att inte ens alla kunde komma då. Jag tänker på när Frida flyttade in i huset bredvid mig och Sebbe, och vi hängde där i sällskap av rödvin, Monopol, David Bowie och Tori Amos. Jag minns de kvällar Sebbe insisterade på att det bästa utestället som fanns var när den lokala pizzerian hade karaokekväll. Jag minns med skräckblandad förtjusning hur Malin varje lördagnatt bestämde sig för att kvarta hos oss, vare sig vi ville eller inte. En gång kom hon inte in i porten så hon sov hos en granne. Kom över på morgonen och ville ha frukost. Föga förvånande flyttade hon in hos Sebbe när jag flyttade ut.

Mitt minne är väldigt selektivt, och påminner mig inte om alla jobbigheter som lurade då, och jag verkar ha glömt hur förbannat trötta Sebbe och jag var på varandra det där andra året. Jag är glad att mitt minne inte påminner mig om det i kväll.

Jag tänker framåt. På att Anton skickat ut inbjudan till återförening i februari. Att även våra älskade gamla gymnasielärare ska komma. Och det värmer till lite extra i hjärtat.