Det känns ibland som om det är det enda vi gör ihop, Elli och jag - att tvätta. I går var ytterligare en tvättdag för oss. Jättebra att få undan högar med smutstvätt, men inte direkt världens mest romantiska syssla kanske?

En grej som jag i går började fundera på är detta med att gå upp och ned, till och från tvättstugan. Varför är det så jobbigt?! Jag tycker inte det är hemskt att dona med tvätt när man väl är nere i tvättstugan. Fan, det kan till och med vara smått meditativt. Dessutom har jag, för första gången sedan jag flyttade hemifrån, tvättstugan i samma byggnad och trappuppgång som jag bor i. Ändå blir jag skitless varje gång det är dags att gå ned och slänga in en ny maskin - jag suckar som en missnöjd femåring och släpar benen efter mig. Sedan väl där nere är det cool igen.

Kanske dags att växa upp eller? Alternativt köpa tvättmaskin till lägenheten.