Fan så orolig jag har varit! I en dryg timme har jag försökt få tag i Elli, utan att han svarat. Jag gissade att han låg hemma och sov, och killen som vaknar av att jag andas "för högt" borde utan minsta problem vakna till liv av att telefonen som ligger femton centimeter från huvudkudden börjar tjuta och vibrera - men icke. Sjutton samtal till mobilen och fem till hemtelefonen, men ingen yrvaken kärlek i andra änden av linjen. De flesta olyckor sker ju som känt i hemmet, och bilden av att jag skulle komma hem till en blodpöl med innehållande pojkvän, liggandes på köksgolvet, cementerade sig snabbt på näthinnan. Fy fan.

Nu har han äntligen ringt tillbaka. Mobilen var för första gången i världshistorien på ljudlös, och hemtelefonen hade han ignorerat. Men usch, min puls är fortfarande hög.