Nu är vinterjäveln här på riktigt. Klockan är inte ens sex och det är beckmörkt ute. Folk som känner mig vet att jag är ett hängivet sommarfan och inte alls har mycket till övers för den årliga istiden. Just nu tycker jag mest illa om det faktum att kroppen luras att tro att det är natt, och därför känns kvällsskiften i porrisen oändliga.

Jag slipper jobba full helg, tack och lov. Aron bestämde sig till slut att ställa upp på att ta mitt söndagspass, så Elli och jag har bjudit hem Mamma och Carina på middag. Det lär bli väldigt trevligt, det är jag säker på. Och så slipper jag jobb, för första gången på dryga två veckor.