Ibland händer det ju saker på jobbet som gör att man blir smått paff. Åtminstone om man har mitt jobb.
Som idag, alldeles nyss. En stammis (man, strax över 50, bög, lite småfjollig, trevlig) var inne och lämnade tillbaka ett gäng hyrfilmer. Inga konstigheter. Just denna kund har på sistone börjat bli lite otålig, för vi har nämligen varit rätt dåliga på att få ut nyheter bland gayfilmerna.

Han: Kommer det nåt nytt snart då?
Jag: Jag har fått veta att det är beställt. Men det är import, så det tar ju sin lilla tid.
Han: Jaha ja, när kan man räkna med att det är inne då tror du?
Jag: Ägarn kommer upp på måndag, och han kommer att ha med sig åtminstone några filmer. Själv sticker jag iväg på semester nu i helgen...
Han: Åh, grattis!
Jag: Eh... ja, tack. Så, alltså, jag kan inte säga hur det blir nästa vecka. Men det är alltså beställt.
Han: Nåt i min smak?
Jag: ... Ingen aning.
Han: Jaha ja, men då kikar jag in på måndag. Ha det så trevligt nu!

Det som "paffade" mig var att det som från början bara var lite kallprat och snick-snack gick över till något annat, i en så himla snabb vändning. "Nåt i min smak?" frågar han, med samma tonfall som hos någon som ber om en recension till senaste Britney-plattan. Nu råkar ju jag veta vad för slags karlar han har the hots for, eftersom han hyr filmer av mig varje vecka, men ändå! Tycker han att vi blivit så mycket bundisar att vi ska diskutera saken också? Jag vill ju bara lämna över filmerna och sedan gå vidare med min dag.