Karln min ligger i sängen och tänker högt kring sin situation som invandrare i Sverige. Att han talar svenska som andraspråk, och inte nödvändigtvis följer samma sociala koder som jag. Samtidigt säger han att jag gör honom mer svensk. Så svensk att han till och med, så smått, höjer på ögonbrynen åt sig själv när det slår honom att han inte kan texten, och knappt melodin, till den svenska nationalsången ("Nånting om fjäll, va?"). Sedan vänder han sig om, med ryggen mot mig, och sjunger sin egen. Alltså den isländska nationalsången.

Inte trodde jag någonsin att min vardag kunde bli så intressant. Och jag menar verkligen allvar.