Jag vaknade med en smått hetsig känsla av panik. Men det gör väl de flesta som försover sig kan jag tänka. Jag lugnade dock så smått ned mig strax efteråt, eftersom det slog mig att jag ju nu bor på promenadavstånd från jobbet, och i och med det inte alls skulle bli så fasligt sen som jag först trott. Men jag skulle få hoppa över morgonduschen, och frukosten fick intas på arbetsplatsen.

Känslan som kom efter den hetsiga paniken var smått kluven. Jag kunde nämligen inte bestämma mig för om jag skulle förebrå mig själv för att jag inte gick upp när alarmet gick av (vaknade med mobilen i handen, så jag hade uppenbarligen stängt av signalen) eller om jag skulle känna mig ganska nöjd. Nu hade jag ju fått sova i cirkus nio timmar, och DET, det kändes jävligt gött faktiskt.

I eftermiddag kommer Frank, då ska jag dricka ännu mer kaffe.